Föreningen för Janusz Korczaks Levande Arv This takes you to The Janusz Korczak Living Heritage Association home page. This takes you to the Lastway page. This takes you to The Chronical page. This takes you to Krochmalna 92 page.

Om Janusz Korczak - minnen från hans sista levnadsår

nowe widn icon Michal (Misza) Wroblewski

Misza Wroblewski själv såg inte själva uttåget. Han hade lämnat gettot och barnhemmet tidigt på morgonen den 5 augusti 1942 - tillsammans med Monius Genadenhofer, Jankiel Bojme och Dawid(ek) (vars efternamn han inte kom ihåg) - innan nazisterna slog till. Men ;gonvittnen ;tergav Korczaks öde för honom samma dag. Misza beskriver händelsen i artikeln "O Januszu Korczaku - Wspomnienie z ostatnich lat zycia" i Nowe Widnokregi (Moskva) nr. 8, 1944, (Om Janusz Korczak - Minnen från hans sista levnadsår).


Munk eller eremit? Ett asketiskt ansikte inramat i skägg, hög panna, skallig, blå genomträngande blick bakom glasögonen. Grå, ibland grön rock. Det är Janusz Korczak, allmänt känd bland barn, ungdomar, lärare och pedagoger, högaktad och älskad av sina unga vänner: Jaski, Joski, Franki och Joski, Moski, Srole, alla förevigade i hans böcker. Dessa böcker utgör den unge läkarens första pedagogiska erfarenheter från ett arbete med barn av proletär härstamning. Salongsbarnet är hans självbiografiska bok. Sedan, i egenskap av föreståndare för barnhemmet "Vårt hem" i stadsdelen Bielany och "Barn-hemmet" på Krochmalnagatan, skrev han ett verk i tre band om sina omfattande iakttagelser och slutsatser av sitt arbete - Hur man älskar ett barn - ett slags revolution inom pedagogiken. Dessutom litterär verksamhet och dramatik. Allt fyllt av en anspråkslös och djupt tänkande människas originella funderingar och åsikter, en barnvärldens nära vän och samtidigt något av en ensamvarg. Man skulle kunna tala mycket om Doktorn, men jag skall begränsa mig till hans liv och leverne under den tyska ockupationen.


September 1939

Den tyska arméns ring runt Warszawa dras åt mer och mer. Vid den här tiden är det inte en rock utan en soldatuniform av majors rang som Janusz Korczak bär. På den hänger utmärkelser för kampen om Polens självständighet och en guldmedalj för förtjänster inom pedagogik och socialvård. Han är tystlåten och sitter omringad av Barnhemmets busfrön. Han lyssnar noga på dem, blicken är riktad mot det onåbara fjärran. I Barnhemmet är han numera en sporadisk gäst. Han kommer bara för att vila en stund. Han bär på en tung börda: att i den omringade stadsdelen samordna barnavården. Men han knäcks inte av ansvaret, tvärtom; hans böjda siluett rätas ut. Han ger prov på en stor rörlighet i sitt arbete och varje företag krönes med framgång. Under dagen - på stan, om natten - i barnens sovsal. Han vandrar mellan sängarna likt en skyddsängel, tystar ner och lugnar. I hans närvaro känner sig barnen trygga som om alla bränder och kanonader bara var en ond dröm eller en grym saga. De behöll ett stoiskt lugn även då en artilleripjäs genomborrade väggen och föll ned på skrädderiet. Doktorn var ju med dem...


År 1941

Den preussiska vilda horden hade invaderat huvudstaden. De hade vält in i staden och nådde redan Krochmalnagatan och Barnhemmet. Här inför denna barnens helgedom och en stor pedagogs livsverk hejdade den sig för några månader. Men det var endast ett vilddjurs manöver inför det sista anfallet. Sedan kom det beryktade "Raumungsbefehl", naturligtvis för barnens och personalens "bästa". Barnhemmet förflyttades till den f.d. Handelsskolans lokaler vid Chlodnagatan och bara några månader därefter till Polska handelsföreningens byggnad vid Siennagatan. På så sätt blev en pelarförsedd spegelsal en asyl för 239 hemlösa och föräldralösa barn. I början var allt en mardröm. Med mycket möda organiserades dock det hela. Anstaltens föreståndarinna, Stefa Wilczynska, tillsammans med dr Korczak, förvandlade de kalla utrymmena genom idogt arbete. Doktorns rum tjänstgjorde samtidigt som isoleringsrum, sjukstuga, kabinett, forskarrum. Det fanns inte tid för eget arbete. Man måste uppbåda alla krafter till kampen för existensen och bröd till barnen. Doktorn påbörjade sin "tiggarkarriär" att samla in pengar bland de rika. Och det var en tung och törnbeströdd väg.


Augusti 1942

Order från Berlin: "Ausrotten!" - utrota, förinta. Under falsk förevändning om evakuering till f.d. sovjetiska områden startades en massiv förflyttning av folk till dödsfabriker. I början förskonades Barnhemmet. Även Doktorn trodde på koloniseringen. Men plötsligt försvann all tveksamhet. En morgon, utan förvarning, trängde sig ett mördarband in i Barnhemmet. "Alle ´raus!" Barnen, barfota och i sommarkläder, gick ner på gården. Där bildades kolonner som under uppsikt av SS, tyska junkers och polis, startade i riktning mot Umschlagsplatsen. I täten Doktorn stödd på en käpp och ledande den minsta flickan vid handen. Iförd en grön soldatuniform, barhuvad, gick han sakta och majestätiskt. Vid stationen föstes 100 personer in i varje boskapsvagn. Doktorn hjälpte själv varje barn upp i vagnen. Tiggde om litet vatten till dem som svimmade. Och sedan försvann även hans kala hjässa in i djupet av en boskapsvagn. Försvann för att aldrig mera återfinnas bland de levande.

Översättning: Rut Blomqvist

Referenser

Michal Wróblewski, "O Januszu Korczaku - Wspomnienie z ostatnich lat zycia" i Nowe Widnokregi (Moskva) nr. 8, 1944, (Om Janusz Korczak - Minnen från hans sista levnadsår)

BACK RETURN NEXT